Att våga öppna hjärtat

Jag går vidare i min practice. Jag närmar mig slutet på den första serien. Det gjorde jag även för många år sedan, men så blev jag gravid, fick två barn och har på sätt och vis fått börja om med min practice. Kroppen blev sig inte lik efter de båda graviditerna, men nu är den starkare än någonsin.

Det är det som är så häftigt med yogan. Att den förändrar både på yttre och inre plan. Och det är också det som jag gillar med yogan. Helheten. Och att jag, varje gång jag ställer mig på mattan, blir medveten om vad som händer i mitt inre. För när jag är ofokuserad i det yttre så märks det direkt i yogan. Både rörelser och andning flackar och jag kommer lättare av mig. Det blir inget flow.

Morgonens tvåtimmars practice var en rejäl utmaning. Jag var trött när åkte till shalan. Klockan var bara strax efter halv sex och det lockade att ligga kvar i sängen. Väl i shalan ville jag inte vara där. Men jag rullade ut min matta, sjöng mantrat och började andas. Och väl på mattan fanns ingen återvändo. Det var liksom där jag skulle vara. De stående övningarna var vingliga. Frank, min lärare stöttade mig mer än någosin. Och då menar jag fysiskt. Han stod där, som en trygg vägg att luta sig emot.

Vi jobbar mycket med att sänka mina axlar och öppna mitt hjärta nu. I alla rörelser. Jag har varit så stängd där. För mig handlar det mycket om tillit. Jag har inte vågat. På många sätt och vis, både i det yttre och inre. Nu vågar jag, även om det är en stor utmaning att våga tillsammans med en stor stark man som stundvis ligger över hela mig och andas i mitt öra (min man är förvånansvärt trygg med den bilden, av någon anledning, haha).

Och vidare i serien går jag. Det här är min sista asana innan de avslutande övningarna. Upavistha konasana heter den. Snacka om att öppnna hjärtat för att våga.