Tankar från yogamattan II

Imorse stod jag där igen. På min yogamatta. Klockan var några minuter i fem och det slog mig att det är ännu mörkare nu än för bara några dagar sedan.
Några solhälsningar och en ryggstretch blev det idag. Inte mer än så. Jag stannar gärna där de dagar jag ska iväg och jobba på kontoret där jag är anställd (och finns tre dagar i veckan). Skulle vilja orka göra mer, men jag börjar tidigt och har sedan fullt upp tills jag går och lägger mig. Typ.

Fullt upp har det varit även i helgen. Med fina gäster och en del fix med huset.
Förra året var vi inte så sociala. Vi var både trötta och ganska fokuserade på annat. I år önskade jag mig mer tid med mina vänner. Ett stort löfte till mig själv har varit att göra något med en vän en dag i veckan. Det har liksom känts överkomligt. Det är så lätt att jag sätter upp för höga mål och så faller det efter ett tag eftersom det är orimliga krav.
Men en gång i veckan har inte känts orimligt. Det har till och med blivit fler gånger i veckan ibland. Någon lunch eller fika där. Ett biobesök eller promenad eller en varm kram före och efter ett yogapass. Eller så har det blivit längre tillfällen, som i helgen när H och S har bott oss mellan fredag och söndag.

Så morgonens yoga landade i tacksamhet. Över fina vänner. Och min förmåga att prioritera dem eftersom de får mig att må bra.