Jag har intensivyogat i helgen. För favoritläraren Frank. Han utmanar mig på ett alldeles magiskt vis.Och jag utmanar mig själv. Genom andningen och genom kroppens finurliga sätt att fungera.
Jag har gråtit, skrattat, tappat balansen, fnissat och stolt konstaterat att jag närmar mig slutet på den första serien. Jag tror liksom att jag inte fixar rörelserna som är i slutet av serien. De kräver visserligen lång träning, och det har jag. Men yoga är så mycket mer än träning. Det är framförallt andning och att hålla olika kroppslås. Och det känns som att det är först nu, efter nästan sju års yogaträning som jag kommit till det stadie där jag kan andas, hålla kroppslås och röra mig - samtidigt. Utan att fastna i att jag borde göra si eller tänka så. Det är precis som Frank brukar säga "when you start to think - you lose it". Den devisen tar jag med mig i livet utanför mattan. Också.
Sedan gör den dagliga övningen sitt. Jag rullar ut min matta och håller mig på den, några minuter varje dag. Och Frank berömde det. "You have a flow in your practice now. And your breathing is so beutiful and very, very good" sa han idag.
Tjoho.
Så sant... När jag tänker och analyserar för mycket blir jag rädd, hela min yoga faller och jag blir ännu räddare och - naturligtvis - tänker och analyserar ännu mer... Tänk vad mycket enklare det skulle vara om man bara kunde låta bli att tänka?
SvaraRaderaJenny - tankarna behövs ju också, såklart, men oftast har vi det mesta av svaren inom oss. Både när det gäller yoga och livet i stort.
SvaraRaderaKram