torsdag, februari 09, 2012

Konsten att strosa

Jag shoppar ibland. Inte lika ofta som förr, men det händer.
Sedan jag fick barn har dock den där shoppingen mest handlat om att på så kort tid som möjligt hinna så många ärenden som möjligt. En ständig kamp mot klockan alltså, som så mycket annat i livet.
 Men ibland kommer det något annat emellan. Något som får mig att stanna upp, gå långsammare och leva mer här och nu.

Som idag. Jag hade träffat min syster och fina guddotter på lunch och hade sedan några timmar över innan jag skulle ta emot klienter på Stilla Tankar. I vanliga fall brukar jag få in ett yogapass, ringa en massa samtal eller göra något annat praktiskt och mätbart under den tiden.

Men inte idag. För på väg till min mottagning passerade jag den där fina och lugna gallerian. Och plötsligt ser jag mig själv svänga in och parkera bilen utanför. Och sedan strosar jag, i en och en halv timme.
Jag halvspringer inte mellan Apotek och barnklädesbutiker för att köpa måste-grejer. Jag s-t-r-o-s-a-r. Känner på fina märkeskläder, luktar på skinnväskor och drömmer om vackra inredningsprylar.
 Dessutom fick en Filippa K-tunika och en söt Svensk-mössa följa med hem i lyxiga påsar. Inte för att jag egentligen behöver dem utan mer för själva känslan av att i lugn och ro kunna prova dem och sedan småprata med expediten medan jag köpte dem. Inte stressa vidare till nästa butik.

En liten (stor!)lycka så här en alldeles vanlig torsdag.

8 kommentarer:

  1. Hej! Hittade hit via en annan blogg och jag gillade den verkligen, jag kommer att återkomma! Kram Jennifer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jennifer, vad roligt. Och vad glad jag blir över dina ord. Välkommen tillbaka, hur många gånger du vill :)

      Radera
  2. Jag tror att det där stressandet ofta sitter i ryggmärgen. Vi är så vana vid att allt ska gå fort att man stressar även när det inte behövs. Om sen omgivningen håller ett högt tempo är det ännu svårare att inte dras med. Tror också att det lite av ett "Stockholmssyndrom", jag som bor lite utanför stan känner av det så fort jag åker in och det är svårt att inte dras med i det uppskruvade tempot. Jag kommer ofta på mig själv med att t ex stressa till tunnelbanan och tvingar mig då att sakta ner. Jag har till och med gjort en deal med mig själv om att aldrig någonsin springa för att hinna med ett tåg. Världen går ju trots allt inte under om jag får vänta fem minuter på nästa...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har rätt. Mycket är nog Stockholms-syndrom. Minns att jag tyckte att stockholmarna var tokiga som sprang just till t-banan. Och så, ett halvår senare, var jag en av dem (när jag flyttade hit för snart fjorton år sedan). Nu springer jag inte längre, men det är lätt att dras med i den där stressen. Eller rättare sagt - det krävs energi för att inte dras med.

      Radera
  3. Vilken intressant blogg- första gången här inne och jag är redan fast :)
    Kram
    Charlotte- en 3barnsmamma som slutat stressa och utbildar sig till Mindfulnessinstruktör

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Charlotte, vad kul att du hittat hit. Alltid roligt med nya läsare. Varmt välkommen! Har kikat in hos dig oxå, för att leva här och nu är ju något som ligger mig varmt om hjärtat. Vi hörs vidare!

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!