Jag stannade upp, mitt i en snöängel, lade ner huvudet mot snön och blundade.
Det är fascinerande vad snön gör världen tyst.
Och världen behöver få vara tyst ibland.
Särskilt nu. Men ännu lite mer vattkoppor i huset, vabb och ett livspussel som ska passa för alla.
Så jag låg kvar där, i snöängeln, några minuter, andades och bara var i tystnaden. Barnen gungade och stojade runt omkring, men efter ett tag blev även de tysta och gungandet stannade av.
När jag slog upp ögonen hade Siri somnat i sin gunga och Signe låg och såg upp mot himlen och sa
"Mamma, vad finns det däruppe egentligen?"
Åh lilla gumman!! och så stora funderingar...
SvaraRaderaKram till ER!
Vilket ögonblick, Maria!
SvaraRaderaFantastiskt, sådan små stunder betyder så mycket! Jag hoppas era vattkoppor försvinner snart, vi har nyligen haft det här hemma, det är inte roligt :(. Ha en skön kväll! Kram Jennifer
SvaraRaderaVad härligt!
SvaraRaderaDet är fantastiska stunder.
Hela inlägget riktigt andas harmoni och lugn, underbart!
SvaraRaderaÄr lite nyfiken på vad Signe själv tror finns där uppe?
Signe säger att det finns solen, planeter och rymdgubbar däruppe :) O ja, det gör det kanske :)
RaderaÅh åh åh. Kram
SvaraRaderaJa, det var en helt fantastiskt magisk stund. Verkligen. En sådan som jag stoppar in i minnet och tar fram, gång på gång och hela livet. Hoppas jag. Särskilt de dagar då det känns som att jag ska bli tokig på att vara hemma och vabba med två små barn
SvaraRadera