Jag har assisterat på ytterligare en yogaklass idag.
När jag började min yogautbildning satt jag mest med och observerade på klasserna. Sedan började jag så smått att våga mig runt i shalan och försiktigt trycka ned händer och fötter som behövde komma mer i kontakt med yogamattan.
Nu har mina ögon börjat se var det är läge att justera, där en fot behöver vara längre fram, höfter mer parallella och nackar mer avslappnade. Men jag känner fortfarande ett motstånd. Det ligger något i det där med att beröra helt främmande människor.
Jag har inga problem att leda en yogaklass. Jag yogar gärna själv, eller står bredvid och berättar när yogisarna ska andas in eller ut. Men att gå fram och röra vid någon, det är fortfarande lite...läskigt.
Och jag funderar så klart över vad det beror på.
Men jag minns att jag hade svårt att bli berörd när jag började yoga. Och det handlar nog om att jag inte är van vid det, att beröra eller bli berörd. Jag är inte uppväxt med det. Vi var en ganska icke-kramig familj. Och det där lever kvar, även om jag inte alls är icke-kramig längre. Tvärtom.
Sedan finns rädslan för att göra fel och skada någon, även om jag vet att de justeringarna som jag gör inte skulle göra det. Men ändå finns rädslan där.
Jag lägger upp den på bordet i alla fall, det är det bästa man kan göra med rädslor, att prata om dem, för då ter de sig inte längre lika starka och skrämmande. Så jag pratar en hel del om det med mina yogavänner och yogalärare. Och så praktiserar jag min rädsla flera gånger i veckan, genom att öva på att just justera. Och det går bättre och bättre. För yogan får aldrig någonsin handla om mig som lärare, den ska handla om sig själv och tala för sig själv.
Vad är du rädd för?
Det ÄR läskigt. Jag har bara gått en kort workshop där vi fick testa på att justera, men främst assistera, och det är svårt att veta hur och när man ska ta i någon, och på vilket sätt. Dock tror jag ändå det är en viss fördel i att vara kvinna, eftersom det trots allt oftast är kvinnor som deltar. Vi hade en man med på kursen och genast blev det ännu mer "läskigt", från båda håll.
SvaraRaderaJag tror som du att det här med beröring är något som är alldeles för ovanligt och att det därför blir mer laddat än det egentligen är.
Det kan ju också finnas olika anledningar till att det är laddat och då är det nog viktigt att det finns en viss öppenhet. För mig har det t ex varit en stor trygghet att ha en lärare som känner mig och vet vad jag fixar och inte fixar när det gäller beröring.
Jag tror det överhuvudtaget är viktigt med ett öppet klimat mellan lärare och yogisar, att det går att säga "idag vill jag att du hjälper mig extra mycket i (position)" eller "idag vill jag inte bli petad på om det inte är absolut nödvändigt".
En annan sak som jag har insett när det gäller att bli justerad är att jag själv - framför allt i början - tog alla justeringar som kritik och i mitt huvud förvandlade det till "vad dålig jag är".. När jag sedan yogat ett tag och inte behövde lika mycket hjälp blev det istället "hon tycker inte det är nån idé längre" eller "hon låter bli för att vara snäll".. Och ja, jag hör hur korkat det låter! :)
Det problemet ligger ju förstås hos mig och inte hos läraren men jag kanske inte är ensam om det?
(Nu vet jag inte riktigt om det jag skrivit hänger ihop överhuvudtaget, men det visar sig..)
Jag känner igen ditt resonemang kring justering. För jag tog också all justering som kritik i början. Och jag ser också att det är ett
Raderaganska vanligt fenomen, framför allt på nybörjar- och fortsättningsklasser. Jag försöker alltid vara så öppen som möjligt för att känna in och undvika missförstånd.
Här är en till som absolut inte kommer från en kramig familj. Ibörjan tyckte jag som du när jag justerade i ashtangan men sen kändes det mer och mer naturligt och helande på ett sätt. Nu när jag undervisar i medicinsk yoga så justerar man aldrig men det känns bra det också man får en annan kontakt där. Kram!
SvaraRaderaJag tror att även jag kommer dit, till att känna att det är helande Och naturligt. Övning ger färdighet.
RaderaKommer inte heller från en kramig familj. Men jag har alltid gillat beröringen i yogan från första stund, för det är ju inte direkt kramar som det handlar om :) Utan en hjälp in i något man inte riktigt ser själv eller förmår. Jag korrigerar alltid intuitivt. Tänker aldrig. Har faktiskt lätt för det, det är något som kommit till mig och där jag nu också kan se var energin är blockerad. Det är fantastiskt. Däremot har jag självklart andra rädslor. Som att jag faktiskt visar positioner och asanas som är svåra för mig och som jag inte kommer helt ner eller in i. Men jag vet vart man ska och jag visar att jag också har hinder, att jag inte är perfekt, att någon i klassen kan komma längre än mig och att det är som det ska. Det har varit en rädsla, tills jag insåg att ingen kan allt :) Men heja dig som lyfter upp din rädsla i ljuset, ju mer man gör det ju oftare bleknar de bort tycker jag. Stor kram!
SvaraRaderaSå länge man själv har erfarenhet från asanan så går det ju att visa, även om man inte kan komma helt in i den, man vet ju vart yogisen ska så småningom. Och jag upplever att de flesta tycker att det är skönt att jag är stel i vissa positioner, det ger också tyngd i mina ord om att yogan inte är en prestation och att den passar alla, men också att kroppen känns och är olika dag från dag.
RaderaInte heller från kramiga familjen... Men i min egen familj kramas vi mycket mycket så jag planterar nya frön!
SvaraRaderaJustering, jo visst är det läskigt. Men det är precis rätt väg att gå att först observera, sen börja långt ut i periferin med händer, fötter och förankring och arbeta sig inåt. Jag vet ju vilken skillnad det har gjort för just min yogautveckling när jag blivit guidad hur jag ska placera mina knän i förhållande till fotleder tex... Sånt övertygar mig. Kanske har jag försprång som sjuksköterska och är van att röra vid främmande människor. Lika viktigt i yogan som på sjukhuset att känna av stämningen innan man berör, så att båda är beredda på det. Uttalar jag det med ord förbereder jag mig själv med. Hmm, ja det är tricky men det ger fantastiskt mycket att se någon vecklas ut och komma in i asana bättre genom liten korr.
Kraaaam!
Ja, stämningen är väldigt viktig. Det kan bli så fel. Och så bra!
RaderaVill bara önska dig en fin midsommar!
SvaraRaderaTack Jenny! Hoppas att även din midsommar blev fin
Radera