Den ensamma tiden

Den har alltid varit viktig för mig.
Redan när jag var liten fanns behovet och längtan där
- efter att få vara alldeles själv, i tystnad.

Jag minns att jag ofta tackade nej när min bästis ringde på dörren och ville leka. Hon var min bästis men inte ens det kunde konkurrera ut den där längtan efter att vara själv.

Det är stunderna av ensamhet som gör mig social. Och det är stunderna av socialt liv som drar mig till tystnaden.
De behövs båda.
Den berömda balansen.

I tonåren skämdes jag för mitt behov. Jag upplevde att jag var den enda som ville ha de där stunderna av stillhet. Så då försökte jag vara som alla andra och göra så mycket som möjligt.
Det kändes aldrig riktigt bra.

Det var först i 30-årsåldern som jag vågade erkänna, både för mig själv och andra, att jag behöver fylla på för att orka med. Då behövde jag inte längre komma med bortförklaringar eller vita lögner de gånger jag valde bort en fest för lugnet.

Nu står jag mer än någonsin för behovet. Med yogan och meditationen i mitt liv är det inte längre självklart bara för mig utan för alla runt omkring mig.

Med små barn är det ibland svårt att få behovet av total tystnad och ensamhet tillfredsställt.
Då är det lite extra fint med en man som reser bort med dem några dagar så att jag verkligen kan få vara just stilla.