Hängmattan

Den är på plats nu.
Hängmattan.
Mellan två björkar.
Nedanför sommarhuset.

Känslan av att ligga i den och gunga tillsammans med barnen går inte att beskriva, den måste upplevas.

Redan som liten drömde jag om en hängmatta. Det kändes på något vis som den ultimata sommardrömmen.

Jag fick aldrig den där mattan då, vi kuskade runt i husvagn under min barndoms somrar och då fanns inte möjligheten, tyckte mina föräldrar.

I senare tonåren tältade jag en del med min dåvarande pojkvän. Utan hängmatta.
Nästa pojkvän gillade gamla folkabussar = ingen hängmatta.

Och så Fredrik och jag. Som förlovade oss i Nice och tillbringade somrarna på en liten ö i skärgården utanför Västervik. Med en liten båt och utan möjlighet att hänga upp någon hängmatta.

Skärgården levde vidare när jag träffade min nuvarande man. Dock i Roslagen. Där finns många möjligheter till hängmatta men en stark svärmor som inte gillar hängmattor.

Men nu. Nu är den på plats. I mitt alldeles egna sommarhus där jag liksom gör precis som jag vill. Ja, nästan i alla fall. Men tack och lov har jag en man som ofta tycker som jag.

På bilden gungar mina små. Och läser saga. Jag tog fotot precis innan jag själv lade mig där och njöt av min alldeles egna h ä n g m a t t a.