40-årskris?

"Tänk om jag har en 40-årskris. Det är mycket som snurrar runt nu, i och omkring mig. I knopp och kropp. Vad är vad och vad är jag? VAR är jag?"

Så skrev jag i min dagbok efter en av utbildningsdagarna i yinyoga i början av augusti. För det var där det eskalerade. Min känsla av att vara tung och sorgsen.
Känslan har funnits där ett tag men den har varit begränsad, jag har kunnat fungera tillsammans med den. Men jag vet att jag och min vän U pratade om det och att jag sa att jag var rädd för att känslan på sikt skulle geggas in i allt.
Jag tror att den har gjort det nu. Och det gör att jag verkligen inte vet varken ut eller in. Att det enda jag vill är att få vara helt, helt själv. Som småbarnsförälder är det en omöjlig ekvation. Så klart.
Men jag måste. För att bena i vad det handlar om. Och 40-årskris eller inte är egentligen ganska ointressant. Alla kriser är utveckling, på ett eller annat sätt. Men det är lite extra tufft när det blir existentiellt.

Jag känner mig så gammal helt plötsligt, på alla plan. Jag ser mig i spegeln och ser någon annan. Jag möter mitt ansikte på ett foto och slås av hur rynkig jag börjar bli. Och hur lik min mamma jag är.
Jag sitter i mina bilköer och tänker att vi är galna som köpte det där radhuset ute på ön, det blir alltid sådana projekt att ta sig någonstans.
Jag tittar på min man och tänker "jaha, är det han jag bor ihop med, vi hinner knappt prata med varandra"
Och sådär håller det på.
Och är ganska tungt och sorgsamt.
Och precis så mycket L I V E T som det nog ska vara, emellanåt.