Att lyssna på kroppen - trots att det nästan inte går

Egentligen borde jag vara van vid att lyssna på kroppen. Att känna in hur den mår. Jag har gjort det i så många år, ända sedan jag började med yoga. Men efter att ha mått dåligt så länge har jag vant mig vid att kroppen är trött och inte riktigt lyder. Det har blivit en vana. Med andra ord - näst intill omöjligt att känna in.

Vid hypertyreos går kroppen på högvarv. Jag har fullt adrenalinpåslag även när jag vilar vilket ibland gör det tufft att lägga till den allra minsta ansträngning. Så än så länge får jag inte yoga. Inte ens promenera särskilt långt. Kroppens organ slits och muskler bryts ned om jag anstränger mig.
Om drygt en vecka åker jag på en yogaretreat. I en vecka ska jag yoga utan att anstränga mig. Det blir en utmaning. Jag längtar efter att fördjupa min practice men kommer att få nöja mig med att kanske bara sitta på mattan, helt stilla. Eller vara med och assistera. Egentligen är ingenting bättre än det andra men åh vad jag längtar efter att bli sådär skönt yogasvettig och trött. Men retreaten får bli just en retreat - en chans att bara vara, inte vara behövd av en familj (på gott och ont) utan bara göra det jag vill, äta veggomat och sova och ta ett bad i sjön efter en stund i bastun. Och också en chans att umgås med en av mina närmsta vänner, i en hel vecka.
Kosten att lyssna på kroppen - trots att det nästan inte går.