Det känns nästan ovant.
Under hela det första halvåret har jag varit borta mer än hemma. Och mannen mer hemma än borta.
Det är inte något vi valt. Men ibland kommer livet emellan det man vill.
Och just nu handlar det om att mannen fortfarande är mellan jobb.
Så han har skött markservicen och hämtat och lämnat barn. Och jag har jobbat och jobbat och jobbat.
Den första semesterveckan landade vi alla i en enda stor utandning och ljudlig suck av välbehag. Som så många njuter vi av att inte ha någon tid att passa och av att ingen egentligen kräver eller förväntar sig något av oss.
Och jag njuter av att vara med barnen. Att göra allt det där som jag nästan varit helt ifrån under många månader - fixa frukost, torka små rumpor, läsa godnattsaga och liksom bara finnas där.
Det är nästan som att bli mamma igen. Att sätta sig själv i andra hand och bara göra. Jag har varit rätt så bortskämd med att allt det där liksom redan varit fixat.
Åh vilken lyx och frustration det är att vara behövd på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just din tanke, den är viktig!