Att föredra tystnad istället för musik

Jag växte upp i en familj med tre barn. Jag, mina småsyrror och mamma och pappa.
Vi bodde i en relativt liten fyrarumslägenhet.

När jag var tre år föddes min äldsta lillasyster. När jag var 12 år föddes min andra.
När jag var som allra känsligast under tonåren var alltså min minsta syster ganska liten.
Det var väldigt mycket ljud runt omkring då. I skolan. Och hemma.
Redan då föredrog jag tystnaden. Kunde jag längta efter den.
Den bästa stunden på hela dagen var den när jag var hemma själv efter det att skolan slutade till dess att alla andra kom hem.
Då var det bara jag. Och tystnaden.

Jag har alltid föredragit tystnad istället för musik.

Egentligen gillar jag inte musik så särskilt mycket. I alla fall inte om jag får välja mellan det och tystnad.
För det är ju liksom nästan aldrig tyst omkring oss.

Det är som att vi är ständigt uppkopplade och påkopplade och redo.
Tack gode gud för att  smarta telefoner och trådlösa nätverk inte fanns när jag växte upp. Gud vet vad det e g e n t l i g e n gör med våra barn, hur mycket det stör det som egentligen ska uppta hjärnan.

Hemma hos mig har vi ingen I-pad som barnen kan låna i tid och otid (jag menar inte att andra gör så, men ibland känns det så) och det trådlösa nätverket stängs av varje natt. Inga mobiltelefoner är påkopplade och uppkopplade hela tiden.

Så – nej, jag har aldrig riktigt haft koll på det senaste inom musikvärlden. Jag vet knappt ens vad jag gillar för musik. Jag får ibland den frågan. Men det finns ingen särskild genre eller artist eller så, det är en låt här och där , som fastnar. Men  sällan någon som stannar kvar. Jag har ganska många Spotify-listor som jag mest använder när jag håller workshops eller som bakgrundsmusik. Och som jag t r o r att jag kanske kan gilla. Sådär just för att jag borde…

Men jag förstår absolut att musik helar och hjälper och kan vara en avkoppling för många. Det är helt okej. Jag säger mest att jag själv bara vill vara i tystnad.

En del av mina yogisar vill att jag spelar musik i savasana. Ibland gör jag det. Det finns en poäng i det. Men ofta pratar jag om vikten att faktiskt få vara helt tyst emellanåt. Och stilla.