Att vara stilla och lyssna inåt

Kanske är det min sjukdom som gör det. Ibland vet jag nämligen inte längre vad som är den och vad som är jag och vad jag e g e n t l i g e n ska lyssna på. Jag pendlar så mycket varje dag. Från att känna mig helt okej och bra till att dippa rejält och tvivla på det mesta.

I det stora hela mår jag såklart inte alls bra. Men imorgon har jag en remiss till Radiumhemmet på Karolinska för vidare undersökning av sköldkörteln. Jag kommer att bli helt bra, det är bara en fråga om tid. Men det är det där med tålamod. Jag vill liksom må bra – nu!

Kanske är det så att jag – oavsett vad det handlar om – måste titta på det som ger energi. Inte det som tar energi. Och även om det som tar energi just nu inte alltid kommer att göra det så behöver jag ändå göra mina val. Det handlar just nu om två av mina yogaklasser som jag funderar en del över. Yogan i sig är alltid magisk, men det är en del praktiskt runt omkring som stör. Och kanske handlar det också om att jag blivit lite bortskämd den här hösten med att ha en fast lärarlön på två studios som gör att det finns en del motstånd från mig egen sida i de  andra klasserna där jag själv står för en del praktiskt.  Jag vill liksom bädda tryggt omkring mig och  i de situationer där det inte går blir jag …sårbar.

Men sen är det klart att det är skillnad på  att vara på ett varmt yogaställe med många dedikerade yogisar och att försöka få igång stela kontorsmänniskor i en sval motionshall eller värma upp en sal där ingen varit i på hela dagen för att sedan prata varmt och innerligt om yogan för ibland åtta personer, ibland två, ibland en.  

Jag hade en diskussion med en yogavän om det bara häromdagen, att vi ibland måste landa i det faktum att alla inte lever yoga som vi gör.  Det är få människor som är så dedikerade att varje dag innehåller yoga. Det är klart att jag v e t att det är så, men ibland tampas jag fortfarande med en frustration över det.

Min kropp behöver mycket stillhet och tystnad nu. Mycket, mycket mer. Min dagliga meditation har blivit allt viktigare. Ibland sitter jag bara helt tyst. Ibland ligger jag ner och andas. Ibland lyssnar jag på en guidad meditation.  Jag upplever att det blir lite lättare att vända uppmärksamheten in i mig själv på det sättet. Såklart. Men det är den största skillnaden sedan jag blev sjuk, att jag inte är lika inkännande längre, varken mot mig själv eller andra. Jag får kämpa mer för att vara det, att känna av och känna in. Förut kom det mer tydligt. Nu har både  intuitionen och bilderna jag ser försvunnit. Det är som att sjukdomen byggt ett skal runt mitt inre, jag hackar och knackar och pockar, men nix.

Har du kontakt inåt? Ger du dig tid att bara sitta i stillhet och tystnad?