I det stora hela mår jag såklart inte alls bra. Men imorgon
har jag en remiss till Radiumhemmet på Karolinska för vidare undersökning av
sköldkörteln. Jag kommer att bli helt bra, det är bara en fråga om tid. Men det
är det där med tålamod. Jag vill liksom må bra – nu!
Kanske är det så att jag – oavsett vad det handlar om –
måste titta på det som ger energi. Inte det som tar energi. Och även om det som
tar energi just nu inte alltid kommer att göra det så behöver jag ändå göra
mina val. Det handlar just nu om två av mina yogaklasser som jag funderar en
del över. Yogan i sig är alltid magisk, men det är en del praktiskt runt
omkring som stör. Och kanske handlar det också om att jag blivit lite bortskämd
den här hösten med att ha en fast lärarlön på två studios som gör att det finns
en del motstånd från mig egen sida i de andra klasserna där jag själv står för en del
praktiskt. Jag vill liksom bädda tryggt
omkring mig och i de situationer där det
inte går blir jag …sårbar.
Men sen är det klart att det är skillnad på att vara på ett varmt yogaställe med många
dedikerade yogisar och att försöka få igång stela kontorsmänniskor i en sval
motionshall eller värma upp en sal där ingen varit i på hela dagen för att
sedan prata varmt och innerligt om yogan för ibland åtta personer, ibland två,
ibland en.
Jag hade en diskussion med en yogavän om det bara
häromdagen, att vi ibland måste landa i det faktum att alla inte lever yoga som
vi gör. Det är få människor som är så
dedikerade att varje dag innehåller yoga. Det är klart att jag v e t att det är
så, men ibland tampas jag fortfarande med en frustration över det.
Min kropp behöver mycket stillhet och tystnad nu. Mycket,
mycket mer. Min dagliga meditation har blivit allt viktigare. Ibland sitter jag
bara helt tyst. Ibland ligger jag ner och andas. Ibland lyssnar jag på en guidad
meditation. Jag upplever att det blir
lite lättare att vända uppmärksamheten in i mig själv på det sättet. Såklart.
Men det är den största skillnaden sedan jag blev sjuk, att jag inte är lika
inkännande längre, varken mot mig själv eller andra. Jag får kämpa mer för att
vara det, att känna av och känna in. Förut kom det mer tydligt. Nu har både intuitionen och bilderna jag ser försvunnit.
Det är som att sjukdomen byggt ett skal runt mitt inre, jag hackar och knackar
och pockar, men nix.
Har du kontakt inåt? Ger du dig tid att bara sitta i stillhet och tystnad?
Stora värmekramen till dig! Känner igen mig såväl då det på min drop-in klass ibland kan vara väldigt många (i början av terminen) & mycket färre (nu). Då sjunker motivationen. Tänker att ibland måste vi dra ner på det som är roligt också. För att ge oss själva andrum. Jag mediterar varje dag men sjunger ett mantra så det är inte så mycket tystnad.
SvaraRaderaMen kanske skapar min mantrameditation ändå en tystnad och stillhet i dig i form av att det där yttre myllret tystnar. Det är liksom d e t jag vill åt.
Raderakram!
Känner igen så väldigt mycket här. Särskilt detdär med att bädda mjukt omkring sig, se till att man faktiskt & helt ärligt får en del serverat. Att yogajobba är ingen lätt resa, det kräver en hel del - ävenom det fantastiska alla gånger väger tyngre.
SvaraRaderaTystnaden och vägen inåt är klurig. Särskilt under de perioder då allt inte faller så självklart och behändigt i livet. Och precis som Old Zen säger här ovan så är det ju precis när vi allra minst vill och känner att vi har tid, som vi behöver vänta in vår själ. Jag försöker anamma det - inte lätt, men det går bättre och bättre.
Kram Maria!
Yogajobba är det mest utmanande jag gjort. Och det allra mest fantastiska.
RaderaKRAM tillbaka!
Maria, det är ingen lätt situation du är i. När det gäller din yogaundervisning så förstår jag dig väldigt väl, men jag har valt bort drop in, för jag står helt enkelt inte ut med att ha det så. Jag har terminskurser. Punkt. Men även där kan deltagarantalet svaja utifrån livet som händer, det är sjukdomar, sjuka barn, föräldramöten, jobbresor och allt annat som stjäl tiden. Och när man är ensam som jag är så kännr man sig extra sårbar i undervisningen tror jag. Eftersom man ger så mycket hela tiden. Och som du säger, liksom glömmer bort att alla inte är så dedikerade bara för att de går i en klass. Tystnaden och stillheten är livsviktig. Inte bara i själva yogan och meditationen utan i hela livet om du förstår hur jag menar? Jag spelar inte musik lika ofta och nu mer selektivt. Jag pratar mindre och lyssnar mer. Jag har skurit ner på mitt umgänge rejält. Kanske hänger ihop med yogan, kanske med åldern. Spelar ingen roll varför. Det är bara skönt.
SvaraRaderaJag har en vän som till slut fick dricka radioaktivt jod för att slå ut sin sköldkörtel, hon var väldigt svårinställd, efter det har hon medicinerat och hon mår fint idag. Hon har ätit medicin i 10 år nu. Stor kram och jag skickar en dos tankar och stillhet också!
ja, att inte ha drop-in vore såklart det allra skönaste. Jag funderar på det när det gäller mina egna klasser. När det gäller de klasser som jag har på studios där jag är anställd är det såklart svårare. Skulle vilja ha det så i alla fall på min nybörjarkurs (som är öppen för drop-in), den ledda klassen so jag har på lördagar är det en annan sak med, den är liksom tänkt att vara för alla nivåer och då blir det en annan sak.
RaderaOch din tanke om musik gav min inspiration till mitt senaste inlägg. Tack!