Jag hoppades att den skulle infinna sig redan efter förlossningen, när hon låg där, naken och sårbar på mitt bröst. Jag hade en bild framför mig där vi skulle se på henne, jag och mannen, och sedan möta varandras blickar och brista ut i gråt för att hon var så vacker och att det var vi som skapat henne.
Men det kom ingen gråt.
Sedan trodde jag att den skulle komma när vi väl fått landa i allting, kanske under natten efter förlossningen. Jag låg där, i halvmörker, och smekte hennes guldlockar och försökte känna efter vad som egentligen rörde sig djupt där inom mig.
Men jag var bara trött.
När vi kom hem från BB hade jag fortfarande kvar förhoppningen om att nu, kanske.
Men jag hade bara ont efter den fellagda epiduralen.
Sedan försvann en vecka i något slags töcken med smärta i rygg och nacke och bröst och underliv. Hela jag kändes som ett stort öppet sår. Trots det höll jag hennes hand och snusade henne i nacken.
Men jag var bara tom.
Sedan gav jag upp. Den fanns inte där. Jag ammade och rapade och bytte blöja och såg till att hon inte var för varm, för kall, för hungrig, för mätt eller för missnöjd eller uttråkad eller bortglömd eller något alls. Dygnets timmar flöt in i varandra och allt kretsade kring mina bröst och hennes skrik. Jag stressade mig igenom måltider, toalettbesök, promenader, matinköp och telefonsamtal eftersom jag var så rädd för att hon skulle börja skrika.
Mannen höll henne i famnen och grät för att han tyckte att hon var så fin. Familj och vänner fick stora blöta ögon och beundrade henne i timmar.
Jag var bara glad att någon tog hand om henne en liten, liten stund så att jag kunde få vara i fred och andas.
Jag grät alldeles för många gånger. Av trötthet för att jag tycke att det var så jobbigt att amma. Av smärta för att kroppen gjorde så ont. Av ren panik eftersom jag kände att hon tagit över hela mitt liv och att jag inte längre fanns kvar. Men mest av allt grät jag för att jag inte kände att jag älskade henne. Min egen dotter.
Det fanns mikrosekunder då jag önskade bort henne. Då jag kände att ”nej, det var inte såhär jag ville att det skulle bli”. Det fanns stunder då jag längtade tillbaka till min alldeles egna lilla lya i Vasastan där det bara var jag. Där jag kunde gå rakt ut på St Eriksplan och göra precis vad jag kände för.
Och så grät jag ännu mer eftersom jag skämdes över känslorna.
Men så, förra veckan, hände något. Jag var ute och promenerade vid Mälaren. Det var en klar och frisk dag, höstlöven fastnade i barnvagshjulen och en liten strimma sol nådde hennes ansikte under suffletten. Och då, just då, när hon slog upp sina ögon och tittade rakt på mig var det som om någon ruskade om hela världen. För första gången såg jag henne, mitt barn, min dotter, min allra ljuvligaste lilla flicka.
Jag vet inte hur länge jag stod där och grät. Av lycka. Och sedan har jag fortsatt gråta. Jag har gråtit på Ikea för att jag var så glad över att jag skulle köpa ett fårskinn till henne, att hon var min. Jag har gråtit i mataffären eftersom paret framför mig i kön köpte likadana blöjor som hon har. Jag har gråtit i skolan när jag visat foton på henne. Jag har gråtit när min man badar henne och när han går runt i lägenheten och sjunger för henne när hon är ledsen. Och jag har gråtit hennes hår alldeles blött där hon legat på mitt bröst och snusat.
Jag gråter tamejfasiken även nu, när jag skriver detta. För jag trodde inte att jag älskade mitt barn. Det var så många veckor som var så jobbiga. Då såren på brösten kändes som de aldrig skulle läka. Då nätterna inte innehöll någon sömn utan konstant amning. Då jag, på dagarna, inte kunde gå på toaletten själv utan att ha någon som passade Signe eftersom hon bara skrek.
Rent logiskt visste jag att det skulle gå över, att det inte alltid skulle vara så. Jag hade hört otaliga berättelser om att detta kunde hända, att det till och med är ganska vanligt. Men ingen pratade om det. Ingen nämnde det ens. Utom jag. Och som tur var har jag en alldeles fantastisk bvc-sköterska som stöttat mig i detta. Utan hennes ord om att det är naturligt att sörja sitt gamla liv och gå igenom en utvecklingskris när man precis fått barn hade jag nog inte klarat det. I mina mörkaste stunder var jag redo att ge upp.
Nu ger jag aldrig upp. Jag kysser hennes kind och ammar henne gärna någon timme extra, om hon vill.
För jag älskar henne.
Det var så fint skrivet att du till och med fick mig att gråta en skvätt :-).
SvaraRaderaTror många kan känna precis som du men man törs inte säga det för det är "fel". Jag tycker du är modig som skriver om det.
Kram
Håller helt med om att man borde prata högt om detta! Precis så var det för mig också vid första barnet, klättrade nästan på väggarna av frustration. När jag efter andra barnet tog upp det på "utpratet" (man hade sånt på BB, alla som skulle skrivas ut hade utprat i grupp, mest praktiska grejor att man skulle kolla vattnet i egen brunn, kontakta BVC etc) höll jag på att bli nerslagen av sjuksköterskan. Sånt skulle man definitivt INTE prata om!
SvaraRaderaJag har känt precis som du, men älskar mina tre barn ändå.
Ett fantastiskt fint inlägg... Jag har själv inga barn ännu, men har förstått att det är mycket, mycket vanligt att känna som du! Jag tycker också att du är modig och mycket klok, som vågar dela med dig och genom detta kanske hjälpa någon annan!
SvaraRaderaVad vackert du skriver. Jag blev alldeles rörd. Vad skönt att du vågar ta upp de här sakerna. Du delar de här känslorna med så många andra kvinnor och jag tror att många känner en stor lättnad över att läsa vad du skrivit. Det är så skönt att känna att man inte är ensam om sina jobbiga känslor. Att det man känner är normalt trots att det är förknippat med skam. Jag är inte alls förvånad över hur du känner. Jag har bara en föraning om hur det kan kännas. Ibland vill jag ha min kropp ifred och inte svälla upp och känna av mitt illamående. Jag har en del jobbiga tankar om det som sker. Men jag vill ända ha det här barnet. Nu eller aldrig. Jag tycker att du är stark och modig vännen och en bra mamma! Jag tänker ha dig som förebild, så det så :-). Kram!
SvaraRaderaJag är själv inte i närheten av att bilda familj så allt det här är egentligen väldigt främmmande för mig. Men nu sitter jag här med tårar i ögonen och läser, det är så fint. Jag är säker på att Signe har världens bästa mamma!
SvaraRaderaFint skrivet. Och inte ovanligt.
SvaraRaderaDet är rätt mycket mentalt som ska komma ikapp. Speciellt om det t ex har gått fort, från singel till gift och småbarnsmorsa. Man får tycka att livet är pest. Man får tycka att det ska bli skönt att börja jobba och vara sin egen ett tag. Man gör det som är bäst för sig och barnen.
Jag kände precis som du den första tiden. Jag trodde att jag hade fått förlossningsdepression, för jag älskade inte Nora. Jag grät o grät en kväll, för jag trodde att jag skulle älska henne på en gång. Men jag gjorde inte det. Och så, när jag låg i sängen o pratade med Per den kvällen då det var som jobbigast - då gick det upp för mig att jag visst älskar henne. Otroligt mycket.
SvaraRaderaJa, jag blev rörd av tårar. Fantastiskt fint skrivet. Ta hand om varandra. Min mormor hette Signe eller heter för hon finns ju hos mig ändå, så det känns konstigt att läsa det. Men, ett fint namn. Roligt att allt känns bättre.
SvaraRaderaJag har nog alltid älskat Signe, sen första gången hon kom till mig, men det är den här känslan av total lycka som jag saknade.
SvaraRaderaOch det är trist att man inte pratar mer om det, för det är ju så grymt vanligt. När jag pratade med bvc-sköterskan sa hon att nästan hälften av alla kvinnor får denna blues. Och några hamnar i en depression, men just bluesen brukar försvinna efter de första två månaderna,när rutinerna infunnit sig och man lärt känna varandra.
Tack för alla inlägg. Jag begär inte att alla ska hålla med mig, jag vill skapa en diskussion, men jag är glad för alla fina ord, och glad över att kunna beröra er med mina ord.
mitt liv - precis som på film - är du verkligen säker på att du ska ha mig som förebild ;)
Minna - vad modigt av dig att berätta att du kände likadant med Nora. Men jag tror som du, när man pratar om det (som du gjorde med Per) så blir det inte lika hotfullt längre.
Åh vad jag önskar att jag kunnat läsa det du skriver nu lite tidigare! Känner igen mig i väldigt mycket hos dig, har läst igenom hela din blogg sedan jag hittade den för ett litet tag sen. Den enda erfarenhet jag inte delar är missfallen, vi hade däremot andra problem och gjorde ivf. Nu är hon ett och jag har ännu inte kommit ur den depression som drabbat mig efter att hon föddes. Men det tar sig! Det som du beskriver här, det där ständiga gråtandet... Men också lyckan mitt i all smärta och trötthet och jösse-vad-har-hänt-känsla. Det går verkligen inte att förbereda sig på allt det där, men jag håller med, man borde faktiskt prata högt om det. Kram!
SvaraRaderaSäger som de andra, åh vad bra att du skrev om det. Och så tänker jag att när man fått vänta länge som du fått, kan det inte då vara så att förväntningarna om hur det ska vara blir ännu större? Man längtar så och gör vackra bilder av hur underbart allt ska vara. Och drömbilder går aldrig att leva upp till. Starkt att berätta, de som läser det här kommer att bättre kunna handskas med egna känslor åt det hållet.
SvaraRaderaJa, just så kan det ju vara! Jag upplevde själv "bara" en stark värme för min Peo när han landade på magen. Den där älska-känslan tog en stund, ett tag faktiskt. Den var liksom inte självklar alls. Tid för allt, många kan behöva lära känna sina små lite grann först. Så var det för mig.
SvaraRaderaJag tycker du är fantastiskt och modig som skriver detta! Signe har tur som fått dig till mamma. Inget blir någonsin som man trott, men det blir oftast så mycket bättre till slut! Stor kram!
SvaraRaderaanna - Grattis till flickan!Tråkigt att du drabbats av en depression, jag håller tummarna för att du kommer stark ur den. Och visst är det som du skriver, att man borde prata mer om detta.
SvaraRaderabetty - visst kan det vara så, att jag längtat så innerligt och bygg upp drömbilder som är svåra att leva upp till.
Camilla - ja, jag tror att det kan vara så. Värmen finns där, men den där äkta-känslan kan ta tid på sig att infinna sig.
jenny - tack :)
oj vilket bra inlägg!!! PRECIS!!!!
SvaraRaderaPernilla - om du läser det här nu, jag har inte tackat dej, men gör det nu. Tack!
SvaraRadera