Beskyddarinstinkt

Den gångna natten blev inte riktigt ett halleluja-moment.
Vi somnade i varsin säng vid halv elva, jag och Signe.
Tre och en halv timme senare vaknar jag av hennes skrik.
Och det är något magiskt med de där nattliga skriken. Jag är liksom inprogrammerad på att ta mig till hennes säng så snabbt som möjligt. Vaket eller sovande tillstånd spelar inte så stor roll.
Så även denna natt.
Halvvägs ut i hallen, fortfarande halvsovande, inser jag att jag inte känner mitt vänstra ben. Det har somnat och helt domnat bort. Inser samtidigt att jag inte heller har någon balans eller styrsel eller kontroll alls. Och medan Signe fortfarande skriker viker sig benet under mig och jag faller handlöst framåt. Missar badrumsdörren av en slump och hamnar snett in i köket, med en duns.
Mannen flyger ur sängen och springer genast fram till mig och undrar hur allt gått. Då spänner jag blicken i honom och väser
- Skit i mig, ta hand om Signe!

Idag har jag ett svullet vänsterknä och känner mig lite lagom mörbultad. Men Signe mår bra.