Livets orkester (om tålamod)

Mitt tålamod.
Det kommer lite av av sig självt. Men det har inte alltid varit så.
Det har varit många, långa år av ilska, frustration och "nej, nu ger jag upp, nu skiter jag i det här". Och också många, långa år då det dåliga tålamodet gått ut över andra. Helt i onödan.

Så vad hände? Och hur gör jag?

Jag tror att det handlar mycket om fokus. Att släppa fixeringen av mig själv och mina känslor. Att gå utanför dem. Se situationen från ett annat, mer objektivt (men ändå mitt) sätt.

I psykosyntesen kalla vi det för att vara i sitt "jag", ett centrum av rent medvetande. Ett medvetande där jag inte är identifierad med någon särskild del inom mig (exempelvis den som är sur och låter det gå ut över någon annan) utan själv väljer förhållningssätt.

Så:
Tänk dig en stor orkester. Med alla möjliga sorters instrument. Cello. Flygel. Klarinett. Basfiol. De behövs alla för musikstycket. De är alla lika värdefulla.
Tänk dig också dirigenten framför orkestern. Hon som ser till att alla instrument får den plats de behöver när det är det är dags för dem att spela.

Tänk dig sedan att alla de här instrumenten representerar olika delar inom dig.
Cellon är den som spelar när du är ledsen. Flygeln är den delen inom dig som kommer fram när du blir nervös inför en stor presentation. Och så vidare.
Och tänk dig att dirigenten är den som bestämmer när det är dags för cellon eller flygeln att komma fram i ditt livs orkester.
Dirigenten ser också till att klarinetten eller basfiolen får den plats som just de behöver i orkestern.
Dirigenten väljer. Utan att vara identifierad med någon av instrumenten.

Det är till dirigenten jag nått. Och därigenom föddes mitt tålamod. Bland mycket annat. Jag kan helt enkelt hindra mig själv från att låta min frustration gå ut över andra för att jag kan identifiera frustrationen och också avidentifiera mig från den (genom att dirigenten låter en annan del i mig komma fram).

Jag väljer tålamod. Men jag gör det mer och mer omedvetet.