måndag, februari 08, 2010

Livets orkester (om tålamod)

Mitt tålamod.
Det kommer lite av av sig självt. Men det har inte alltid varit så.
Det har varit många, långa år av ilska, frustration och "nej, nu ger jag upp, nu skiter jag i det här". Och också många, långa år då det dåliga tålamodet gått ut över andra. Helt i onödan.

Så vad hände? Och hur gör jag?

Jag tror att det handlar mycket om fokus. Att släppa fixeringen av mig själv och mina känslor. Att gå utanför dem. Se situationen från ett annat, mer objektivt (men ändå mitt) sätt.

I psykosyntesen kalla vi det för att vara i sitt "jag", ett centrum av rent medvetande. Ett medvetande där jag inte är identifierad med någon särskild del inom mig (exempelvis den som är sur och låter det gå ut över någon annan) utan själv väljer förhållningssätt.

Så:
Tänk dig en stor orkester. Med alla möjliga sorters instrument. Cello. Flygel. Klarinett. Basfiol. De behövs alla för musikstycket. De är alla lika värdefulla.
Tänk dig också dirigenten framför orkestern. Hon som ser till att alla instrument får den plats de behöver när det är det är dags för dem att spela.

Tänk dig sedan att alla de här instrumenten representerar olika delar inom dig.
Cellon är den som spelar när du är ledsen. Flygeln är den delen inom dig som kommer fram när du blir nervös inför en stor presentation. Och så vidare.
Och tänk dig att dirigenten är den som bestämmer när det är dags för cellon eller flygeln att komma fram i ditt livs orkester.
Dirigenten ser också till att klarinetten eller basfiolen får den plats som just de behöver i orkestern.
Dirigenten väljer. Utan att vara identifierad med någon av instrumenten.

Det är till dirigenten jag nått. Och därigenom föddes mitt tålamod. Bland mycket annat. Jag kan helt enkelt hindra mig själv från att låta min frustration gå ut över andra för att jag kan identifiera frustrationen och också avidentifiera mig från den (genom att dirigenten låter en annan del i mig komma fram).

Jag väljer tålamod. Men jag gör det mer och mer omedvetet.

16 kommentarer:

  1. Jobbar också på det där med tålamod. Trodde att jag hade det...i alla fall var det så det kändes när jag jobbade med andras barn.
    Så kom mina och jag blev ett frustrerat rytande lejon.
    Jag försöker välja tålamod. Medvetet än så länge.

    SvaraRadera
  2. Detta var ett utmärkt exempel att visualisera fram (orkestern) när man blir arg, ledsen, frustrerad etc. kanon! tack för den!

    SvaraRadera
  3. Fantastico!!!
    Väl visualiserat.
    kram

    SvaraRadera
  4. Jättefint och bra skrivet. Tack! Det låter som mindfulness, nästan.
    Anna

    SvaraRadera
  5. Hej fina du. Tack snälla för din genuina kommentar. Tack för din omtanke.Blev tårögd.Stor kram, Sanna

    SvaraRadera
  6. Jag blir helt lugn när du skriver sådant här. Jag tar åt mig informationen och får nya tankar. Tusen tack.

    SvaraRadera
  7. Du är vis du, och fantastisk på bildliga förklaringar till inre trassel.

    Tack!

    SvaraRadera
  8. Tack för en fin visualiering av vår inre orkester!

    SvaraRadera
  9. Låter fint å ett effektivt sätt att styra sig till ett bättre jag:)
    Kram! å tack!

    SvaraRadera
  10. du är smart. och väldigt kunnig.
    det är häftigt att lära sig nya saker,och nya sätt att se på saker och ting.
    tack för att du är min kompis!
    kram!

    SvaraRadera
  11. en fin tanke. min dirigent skulle behöva skickas på kurs tror jag...

    SvaraRadera
  12. Väldigt bra inlägg! Både det här och det förra. Jag jobbar med det där just nu. Mitt tålamod är verkligen inte på topp. Jag har jättesvårt att separera mig från barnens känslor - när de är frustrerade känner jag det också och det blir till en ond cirkel. När jag klarar att hålla mig utanför och inte dras in hanterar jag (såklart!) det hela så mycket bättre. Jag kan det i teorin men har svårt att få till det i praktiken just nu. Jobba jobba jobba! Kram!

    SvaraRadera
  13. Marika - att välja medvetet och att VARA medveten är ju ett väldigt bra och stort steg. Tycker jag.

    Magdalena - vad kul att du tycker det. Och tack!

    ingela - tack snälla

    Anna - ja, det är nog lite mindfulness över det hela, så är det nog, har bara inte tänkt på det på det sättet

    Sanna - det var så lite så. Och det är verkligen så spännande att du gör den här resan tycker jag.
    kram

    Frida - nya tankar är bra. Kram fina du!

    Anna - vad härligt, det kan vara svårt att förklara inre trassel men det känns som om jag lyckades rätt bra här :)

    Sue - tack själv, för kommentar och för att du läser här

    Toril - ja, min orkester och min dirigent är något av det bästa jag har.

    Fröken blund - och tack för att DU är min kompis. Vilken tur att vi har varandra. Kram!

    Fru A - ja, så kan det vara. Och att skicka dirigenten på kurs är väl en utmärkt idé!

    SvaraRadera
  14. Anna Fredag - och du skrev ditt inlägg samtidigt som jag skrev min kommentar ser jag nu.
    Vad roligt att du gillade mina båda inlägg om tålamod.
    Och visst är det lätt att dras med i andras känslor. Hemligheten är ju, som du redan vet, att jobba, jobba, jobba. Lycka till och tack för kommentar!

    SvaraRadera
  15. Jag kan bara instämma i föregående talare. Jag känner igen mig så mycket i det däär, jag rycks med i barnens känslovärd. Jag är också i alla fall medveten om det. Det är ju alltid en början. Jag försöker tänka Att välja känslan, lite Kay Pollak helt enkelt,, men den här bilden var ett bra komplement.

    SvaraRadera
  16. Borgarbrackan - ja, det är lätt att ryckas med i barnens känslovärld. Och helt naturligt och bra också, tänker jag, så länge det inte blir gränslöst.
    Och att ha Kay Pollak i minnet är ju ett fantastiskt sätt att vara medveten. Jag gilla honom. Skarpt!
    /Yogamamman, inloggad från annat konto

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!