Nyförälskad

Min yogaresa började för snart sex år sedan. Med en lugnare variant av kundaliniyoga, i ett blått rum högt upp i ett hus med utsikt över Adolf Fredriks Kyrka.
Ett halvår senare bytte jag och min vän C ut vår resa till Franska Riverian mot ett yogaläger på ett slott söder om Stockholm. Det var det bästa som kunde hända mig. För mitt i all yttre och inre stress landade jag i mig själv. Och i ashtangayogan. Och även om jag blev väldigt, väldigt sjuk av att komma ner på djupet i mig själv så fick min yogalärare mig att förstå hur viktig yogan är för mig.
Jag ler fortfarande när jag tänker på alla kvällar som jag gick till den lilla shalan på Kungsholmen, nere i källaren och kämpade med min andning och min kropp, och hur jag sedan gick därifrån med ett lugn som jag saknat så länge. Hem till min lilla lya i Vasastan.

När jag var gravid med Signe fortsatte jag med ashtangayogan till bara någon månad innan hon föddes. Jag tog upp den igen tre månader efter förlossningen och lät den vara en del av mitt liv.
När jag sedan blev gravid med Siri orkade inte kroppen riktigt med den tuffa träningen och jag valde gravidyoga istället.

Efter att Siri föddes orkade varken kropp eller själ med yogan. När kraften kom tillbaka för ett halvår sedan valde jag promenader och löpning. Yogan har hela tiden funnits med, men inte så aktivt som innan.

Nu är det snart två månader sedan som jag började träna regelbundet igen. Och det ger resultat. Och väcker längtan och lusten mer och mer. Jag tänker yoga, jag sover yoga och jag lever yoga.
And I love it.

Och asanan här ovan, ja den lyckades jag krångla in min kropp i morse, på workshopen som jag var med på. Så jag är förälskad. På nytt. Igen.

*bilden lånad från yogavita.se