Vila i vilan

Jag vilar varje dag. I vilan. Jag stänger av det yttre och lyssnar inåt. På olika sätt. Och jag gör det för att stilla mina tankar en stund, detta virvarr av måste-borde-ska-vill-tänker som pågår i mitt huvud och min kropp.

Vårt samhälle uppmuntrar tillgänglighet. Det är lätt att falla in i att vara ständigt uppkopplad, i alla olika bemärkelser. Men det var nog inte riktigt det som var meningen när vi skapades, en gång i tiden.
För någonstans tar det stopp. Tänker jag.

Och för att orka måste vi vila. Utan vila tar energin till sist slut. Det är lite som med mina lejon, om de inte får vila och återhämta sig mellan jakttillfällens så orkar de liksom inte fälla några byten. De är smarta djuren, vi människor tenderar till att jaga hela tiden. Efter vad? Vad jagar du? Och hur kan du hitta vilan i ditt liv och verkligen vila i vilan, inte göra det för att du måste.

Vilan behöver inte vara lång. Hellre små mikropauser än inga pauser själv. Att ta en kort promenad på lunchen för att få dagsljus och en stunds vila från jobbet. Att avsluta dagen med en enkel andningösvning innan det är dags att lägga sig. Att bara gå undan en stund för att hämta vatten och verkligen vara närvarande i stunden och inte tänka på allt som behöver eller borde göras.
Att läsa kvällssagan med barnen och verkligen vara där, med boken, med deras kroppar mot min och orden i rummet, inte i tankarna på morgondagens möte eller dagens kommentar till en kollega som kanske kunde ha blivit bättre.

Vila i vilan. Det är en konst. Men jävlars vilken vacker konst det är.

(Här känner jag också att det passar alldeles utmärkt att tipsa om Marie Söderströms utmärkta bok "Vila, om den sköna konsten att varva ner")