Magiskt möte

Jag hade brevvänner när jag var yngre. Ganska många. Eller ja, väldigt många. Jag skrev mycket redan då. Mycket och långt.
Brevvännerna kom och gick. Men så fanns det de som stannade lite extra. Som letade sig in bakom mitt ganska trasiga tonårshjärta och liksom hittade det där extra, det som behövdes för att skapa den där alldeles magiska känslan som infann sig varje gång ett handskrivet brev väntade på hallmattan. En av få som kom riktigt, riktigt hära var L. Jag har fortfarande kvar alla hennes brev. De ligger i en låda i källaren, och tavlan som hennes mamma målade till mig när jag fyllde 25 har fortfarande en hedersplats på tavellisten i köket.
Vi skrev intensivt till varandra i femton år. Eller var det längre än så, jag minns inte. På ett sätt har hon alltid funnits i mitt liv. På ett annat sätt inte, för vi har aldrig träffats.
Inte förrän nu.
För idag var hon en av deltagarna på min kurs i medveten andning.

När jag flyttade till Stockholm för snart tretton år sedan pratade vi om att ses, men ingen av oss vågade riktigt ta första steget, rädda för att förlora den magiska brevrelation som vi hade.
Sedan hände något som gjorde att brevrelationen inte riktigt blev densamma ändå och under några år hade vi ingen kontakt alls.
Men så hittade hon mig via Facebook för något år sedan och vi blev återigen en del av varandas liv.

Och idag sågs vi.

Att ha en sådan vän bland deltagarna på kursen var något alldeles extra. Men nervositeten som jag hade innan mötet byttes snabbt ut mot glädje och en självklarhet. För vi känner ju liksom varandra. Och jag tror att vi ses snart igen. För vi gillade varandra. Såklart.