onsdag, maj 25, 2011

Att sitta i en garderob

Jag träffade en släkting idag.
Vi ses inte så ofta.
Det blir mest till högtider och födelsedagar och en och annan spontandejt sådär.

Idag var jag förbi henne för att säga hej och samtidigt passa på att låna en sak.
Vi satt i hennes kök, drack latte och pratade och skrattade och grät. Vi gör ofta det. Allt på en och samma gång. Livet i ett nötskal. Livet utan krusiduller.

Hon behöver inga krusiduller.
Hon är mamma till älvan som jag skrev om i augusti förra året. Älvan som fortfarande inte mår bra. Älvan som ibland stänger in sig i en mörk garderob för att komma undan världen och allt det hemska. Som river sin hud för att slippa känna. Men känner ändå.

Och så min släkting. Som vändit ut och in på sig själv för att stötta och finnas till hands. Och som nu förlorat jobbet på grund av det. För de tyckte att hon var borta för mycket. T-r-0-t-s att de mycket väl visste vad hennes frånvaro beror på.

Och jag tänker att det är själva fan att världen ser ut som den gör. Och allt det pyttiga som jag går igenom känns just - puttigt. Även om jag mycket väl vet att det inte går att jämföra.

4 kommentarer:

  1. Det är skönt att få lite distans till sitt eget elände ibland. Men man får stå sig själv närmast och må dåligt över sitt liv också. Fast det vet du ju redan.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Kattmamman - ja, jag vet ju det, men jag behöver påminna mig om det, gång på gång. Tack.

    SvaraRadera
  3. "Livet utan krusiduller" Jag borde ha det broderat på en kudde! :)

    SvaraRadera
  4. Jenny - ja, livet utan krusiduller, det skulle vara snyggt som broderi på en kudde!
    Go for it!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!