Att stå på händer

Jag stod på händerna igår.
Jag vet faktiskt inte om jag någonsin gjort det tidigare.
Jag har säkert kunnat, men redan som barn var jag rädd att tippa över.
Det är något med det där att förlora kontrollen. Att tappa greppet.
Däremot står jag gärna på huvudet, med starkt stöd av underarmarna. Det finns en rädsla även där, men kontakten med marken är mer trygg.

Men så var jag på en yogaworkshop häromveckan. Med en alldeles fantastisk yogalärare. Hon säger kloka saker och genomsyras av dem. Hon tror på yogan. Hon ÄR yogan.
Vi detoxade hela kroppen med en spännande genomgång av alla chakran. Tanken var att öppna upp och släppa på spänningar.
Vi avslutade med att stå på händer. För att ”vända upp och ner på allt och skaka ner alla insikter ordentligt i huvudet” som läraren sa.
Och jag tänkte –no way. Jag kan inte. Jag vågar inte. Jag vill inte.

Men så bestämde jag mig ändå, någonstans, för att prova. För att se om det hänt något.
Så jag stod på händer. Med lärarens hjälp.
”This is your practice for the summer” sa hon.

Och så igår, när jag lånade shalan i väntan på nästa klient, så tänkte jag att jag skulle våga prova. Alldeles själv.
Rullade fram mattan mot väggen. Lade en kloss som stöd för händerna och gick upp på underarmarna. Bara sådär. Starkt och enkelt.
Visserligen med väggen som trygghet bakom. Men ändå.

Sedan provade jag utan kloss, med bara händerna. Tog sats sådär som man gjorde som barn och - ja, det funkade det också. Lite stappligt och fortfarande med ett snabbt klappande hjärta. Men jag gjorde det. Jag stod på händerna.

Jag vågar förlora kontrollen. Tappa greppet. Jag vet att händerna bär mig.