fredag, maj 27, 2011

Att stå på händer

Jag stod på händerna igår.
Jag vet faktiskt inte om jag någonsin gjort det tidigare.
Jag har säkert kunnat, men redan som barn var jag rädd att tippa över.
Det är något med det där att förlora kontrollen. Att tappa greppet.
Däremot står jag gärna på huvudet, med starkt stöd av underarmarna. Det finns en rädsla även där, men kontakten med marken är mer trygg.

Men så var jag på en yogaworkshop häromveckan. Med en alldeles fantastisk yogalärare. Hon säger kloka saker och genomsyras av dem. Hon tror på yogan. Hon ÄR yogan.
Vi detoxade hela kroppen med en spännande genomgång av alla chakran. Tanken var att öppna upp och släppa på spänningar.
Vi avslutade med att stå på händer. För att ”vända upp och ner på allt och skaka ner alla insikter ordentligt i huvudet” som läraren sa.
Och jag tänkte –no way. Jag kan inte. Jag vågar inte. Jag vill inte.

Men så bestämde jag mig ändå, någonstans, för att prova. För att se om det hänt något.
Så jag stod på händer. Med lärarens hjälp.
”This is your practice for the summer” sa hon.

Och så igår, när jag lånade shalan i väntan på nästa klient, så tänkte jag att jag skulle våga prova. Alldeles själv.
Rullade fram mattan mot väggen. Lade en kloss som stöd för händerna och gick upp på underarmarna. Bara sådär. Starkt och enkelt.
Visserligen med väggen som trygghet bakom. Men ändå.

Sedan provade jag utan kloss, med bara händerna. Tog sats sådär som man gjorde som barn och - ja, det funkade det också. Lite stappligt och fortfarande med ett snabbt klappande hjärta. Men jag gjorde det. Jag stod på händerna.

Jag vågar förlora kontrollen. Tappa greppet. Jag vet att händerna bär mig.

8 kommentarer:

  1. Wow! Vad häftigt! Att våga nya saker, att fortsätta utvecklas hela livet är på något sätt förutsättningen för att leva fullt ut. Kan jag ju säga i teorin. I praktiken är det långt mycket svårare. Så just därför; wow igen! Du gjorde det!
    Nu måste jag inspireras av dig och finna nya saker jag också. Barnen är bra ventiler, tycker jag. Med dem brukar jag våga nytt. Kram till dig!

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt!
    Jag är fortfarande så lycklig över mitt huvudstående...det lärde jag mig 45 år gammal.

    Vad duktig du är!!!

    SvaraRadera
  3. Yeay, modigt! Fantastiskt det är med den där känslan när man gör nåt man inte vågar. Egentligen. Men, som Skorpan, gör det ändå. Härligt och inspirerande! Kram

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Jag har kikat in på din blogg lite då och då och har inspirerats MYCKET av dina tankar kring meditation. Sedan en tid tillbaka mediterar jag en stund varje dag (lite tack vare dig också!). Jag är bara nybörjare fortfarande, men oj så skönt det är att bara sitta en stund och fokusera på andningen.
    Tack för all inspiration.
    Hälsnignar, Anna

    SvaraRadera
  5. WOW, vad modig du är! Både att du vågar prova på workshopen, men att du vågade testa själv! HÄFTIGT!

    SvaraRadera
  6. K - har du testat något nytt sedan du skrev din kommentar? Nyfiken är jag :)

    Marika - grattis till huvudstående. Det är aldrig försent att prova nya saker. Så - vad duktig du är!

    Anna ser dej - ja, härligt och inspirerande är det. Jag är glad varje dag för min nya grej. Tänk att lilla jag står på händer. Coolt!

    Anna - Tack för din kommentar. Vad härligt att höra att du hittat till meditationen och gillar den. Och vad glad jag blir att du gillar inspirationen hos mig. Kram

    Camilla - ja, jag trodde inte riktigt att jag skulle våga testa själv, men så tänkte jag - what the heck. Och så fixade jag det! Tack för din tanke

    SvaraRadera
  7. Hej hej!
    Vad underbart att du vågade. Det låter som du är barnslit förtjust i att stå på händerna.

    Kramar*
    /V

    SvaraRadera
  8. Viralila - haha, ja, jag skulle kunna göra det lite varsomhelst känns det som, så ja, barnsligt förtjust är jag. Kram från mig

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!