Veggomat

Jag kommer gärna tillbaka till minnet från mitt första yogaläger. På hur besvikelsen över den inställda Frankrikeresan istället blev en glädje över saker som jag aldrig riktigt tänkt mig som mina. Som yogan. Framför allt. Men också den vegetariska maten.

Innan mitt första yogaläger åt jag sällan vegetarisk mat. Jag tänkte inte i de banorna. Alls. Innan dess var mat något som jag åt för att bli mätt, krasst sätt. 

Men på det där yogalägret, med alla färger och smaker och dofter blev jag djupt, djupt förälskad. Jag satt i skuggan under äppelträden i slottsträdgården och grät för att allt var så gott och fantastiskt. På riktigt. 

Och sedan dess har veggomaten stannat i mitt liv. Den har gjort små gästspel ibland, stannat längre i vissa perioder men är nu med mig varje dag. Jag mår så mycket bättre av den. Min kropp mår så mycket bättre. Och min yoga kräver den. Den vill inte ha stabbig och svårsmält mat (som kött oftast är).

Sedan årsskiftet äter jag vegetariskt varje dag. Inte varje måltid. Men jag gav mig själv ett löfte (när jag startade den där 21-dagarsutmaningen om ni minns) att byta ut ett mål om dagen. 

Det har jag hållit. Och utökat. 

And I love it.

Dagens lunch (efter morgonyoga, långpromenad vid Mälaren och i pausen mellan klienterna) blev en bönsallad med fetaost, soltorkade tomater och avokado. Och som sällis hade jag en rosa Ganesh. Bara en sådan sak.