Att sluta ögonen i nacken

Det var när jag satt där i förmiddagssolen på min kaffetrapp i Hälsingehuset och vi alldeles strax skulle åka därifrån som det slog mig att jag återigen gjort samma sak - knappt tagit mig tid att njuta av vistelsen där. För det är ju sådär med små barn, man är ständigt på sin vakt, beredd och med ögon i nacken. Det är att vara i nuet, hela tiden, och ändå missa sina egna, unika andetag. Så jag tog de där extra andetagen, där och då, lyssnade in vårens ljud och lät blicken vila på den stilla sjön strax nedanför vårt hus. Det som var, just då. Det som jag älskar med stugan. Och slöt de där ögonen i nacken. Jag tror att jag behöver göra det mer ofta, de klarar sig själva en stund, de små. Även om det, just då, resulterade i utspilld jordgubbssaft.